22:03:51
En vecka i taget
Jag fick två dagar i huset.
Det var sol och jag njöt hela tiden.
Det luktade grillat och hela familjen var på plats för att ordna, fixa och dona.
Jag packade upp köket och valde själv var allt skulle stå, jag gick runt barfota och tänkte på tiden som vi skulle ha, vår nya familj i augusti.
Den senaste veckan har varit kaotisk. Hopp och förtvivlan har slitit mot varandra. Jag har kämpat för att inte låta negativa tankar äta upp mig inifrån, det är ovissheten som nöter mest. Maktlösheten och känslan av att vara otillräcklig gör att man trampar i svarta hål. Tårarna kommer utan någon förvarning.
Jag gråter mindre nu än tidigare, man inser att verkligheten inte kommer förändras men att det inte behöver vara så att man har två barn som måste födas mer är två månader förtidigt. Samtidigt inser jag att jag kan ha två barn som kommer till världen om en vecka och allt vad det innebär. Svarta hål.
Man är orolig, ängslig och tänker att det inte var såhär det skulle bli. Jag skulle inte ligga i en sjukhussäng på obestämd tid. Eftersom så är fallet vill jag vara kvar. Flickorna mår bäst att vara kvar i magen så länge som möjligt och ju längre tid jag ligger här, ju mindre tid behöver våra tjejer vara på sjukhuset.
Samtidigt som jag inser att det är så det får vara och min acceptans till detta blir större, ger jag mig själv rätten att tycka att det är jobbigt, orättvist och ledsamt att inte kunna få sova bredvid mannen jag älskar, tassa runt i mitt nya hus och dra mina tår i det nyklippta gräset.
När tuffa händelser inträffar märker man genast hur mycket ens familj och vänner betyder. Omtanken, kärleken och vetskapen om att alla ställer upp värmer långt in i hjärtat. Jag tar inte någon förgivet, jag uppskattar all hjälp vi får, kramarna som omfamnar, telefonsamtal och fina sms. Jag tackar barnmorskorna som sätter sig på min sängkant när tårarna sitter i halsen, hur alla tar sig tid trots att jag i min blygsamhet inte vill vara någon till besvär.
Man inser också på något sätt vad som är viktigt. Det är inte roligt att det står flyttkartonger i hela huset - men är det viktigt att allt är i ordning? Nä.
Det är inte roligt att vi inte hunnit beställa några möbler- men är det viktigt? Nä.
Det var sol de två dagarna jag var i huset, ingenting var i ordning och ingenting var på plats. Jag njöt av varje sekund och jag vet att när jag kommer hem, då kommer solen tränga sig igenom fönstren och jag kommer att njuta igen. Jag kommer sitta med flickorna i gräset, det gör ingenting om det fortfarande är kartonger kvar eller färg som inte torkat.
Tårarna är iallafall torkade och viktigaste är att man håller ihop när båten gungar lite extra.
Kram
